Vi är nyss hemkomna från södra Frankrike efter att ha hälsat på pappa med sambo och hundar.
En vecka i en liten fransk by med en kyrka, ett torg, ett bageri, en pizzeria, en köttaffär och några barer. De talar ingen engelska och jag talar knappt någon franska förutom lättare fraser.
Trots att jag vet att jag inte borde skämmas så står jag där och känner mig både generad, fumlig och dum när jag på knagglig franska försöker fråga bagaren om han har någon tårta eller någon annan dessert till kvällen. Gateau? Dessert a ce soir?
Han ser ut som ett levande frågetecken. Helvete! Jag försöker igen. Nej, han förstår nog inte riktigt vad jag menar. Bakom disken är det näst intill tomt och jag inser att han har antagligen redan sålt slut på det mesta. Han stänger ju faktiskt om 5 minuter.
Tackar för mig och går hemmåt igen. Förbannar mig själv över att jag alltid är ute i sista minuten. Ingen efterätt den sista kvällen i byn. Ingen gateau. Ingen dessert a ce soir.
Vi ska just avnjuta våra stenungsbakade pizzor då det kommer någon och knackar på dörren. Bagaren!
Vi är i en liten by, turistsäsongen har inte börjat ännu och han vet att min pappa har besök. Han har lokaliserat oss, efterrättsnördarna. Han står utanför vår dörr med en tårtkartong.
Och med sig har denna bagare en chokladtårta som han trollat fram ur frysen. En tryffelkaka med hasselnötskrisp som smälter i munnen.
Fantastiskt, vilken bagare och vilken vänlighet! Detta kommer jag alltid att minnas. En liten fransk by med en fantastisk vänlighet!
